Sjödetektiven i Östergötland

Grunddata

Kommun: Finspång
Sjöid: 651062-151069
Yta (km^2): 0,931
Strandlinje (km): 6,91
Höjd (m): 63,2

Google Earth-filer

Plats i Google Earth	Waypoints i Google Earth

Allmänt

1600-tal: Så tidigt som 1645 finns det dokumenterade invånare vid Getsjötorp. En vallonsk kolare vid namn Johan Cochois kolade för De Geers messingsbruk i Norrköping. Han ska ha bott enkelt i en kojliknande byggnad och haft en kåltäppa vid sin bostad. Efter honom bosatte sig en Måns Jonsson från Bondsäter till Getsjötorp. Han avled 1698. Även Getsjötorp hade verksamhet för Rodgas segelduksmakeri på platsen. (Källa 1)

1700-tal: 1760 sålde Hellweg (som innehade Rodgas segelduksväveri) Getsjötorp till Landhövding Johan A. Hamilton, vidare sålt 1763 till Jakob Graver, vidare 1790 till grosshandlaren Kristian Eberstein. (Källa 1)

1800-tal: Det är stor skillnad på nu och då om man ser på den häradsekonomiska kartan från 1868-1877. Flera platser fanns med bebyggelse och ortsnamn som idag inte längre finns vad jag kan se. Södra sidan, vid Getsjötorp, är benämnd 'utjord'. vilket bör avse att det var obebott, men det fanns odlingsmark. Däremot på östra sidan, i mitten av sjön, så fanns Getsjö. Där är ett 600 x 300 m stort odlingsområde märkt och några mindre fastigheter ska ha funnits här då. Getsjö är inte markerat idag på kartorna, inte heller Sjönäs som låg strax norr om Getsjö. Även här fanns ungefär lika stor odlingsmark. Här fanns också en något större mangårdsbyggnad eller ladugård. På Google Earth kan man på den platsen idag se ett rektangulärt område som ev. är en gammal husgrund. En väg fanns som ledde från Getsjötorp, via Getsjö till Sjönäs. NV om sjön ligger och låg Mosjötorp, som även det var utjord på 1800-talet. Idag finns tre mindre fastigheter där. Vid sjöns nordvästra ände låg Simfallet och Lindal (ej utmärkt idag). På västra sidan, vid mitten av sjön, låg och ligger Lövdalen. Lövdalen är idag ett sommarstugeområde med 16 fastigheter enligt Lantmäteriets karta. Sjönäse ö, som är den stora halvön i sydväst, var under 1800-talet odlingsmark. På Google Earth ser man att hela ön avverkades 2014. M.a.o. fanns det skog där och fanns det några minnen av odlingsmark där så är det sen länge borta. Stora arealer av tomt- och trädgårdsmark fanns runt sjön, särskilt från Getsjötorp och upp till Lövdalen som troligen hade stora arealer av trädgårdsodlingar.

Kristian Eberstein testamenterade Getsjötorp 1816 till Didrik Reder på Stjernvik, 1847 till Kristian Ahlström, och 1847 till brukspatron Carl Ekman på Finspong. Den sistnämndes behov av området var för att säkra tillgången på kol och ved till sina bruk. (Källa 1)

1842 föddes Per Johan Åström i Sjönäs. Han flyttade som torpare till Getsjötorp 1885 och innehade det till 1914. Han försörjde sig på att tillverka korgar och såll. Johan avled 1931 och hade då bott vid Getsjötorp i 46 år. (Källa 1) (Och boende vid Getsjön i hela sitt 79-åriga liv.)

Torpstugan vid Getsjötorp är byggd 1874. (Källa 1)

Hos Riksantikvarieämbetet finns bebyggelselämningar beskrivna vid Getsjö, Sjönäs, Simfallet och Lövdalen.

1900-tal: Enligt Friluftsgården Getsjötorps hemsida så bedrevs jord- och skogsbruk med djurhållning fram till 1940-talet vid Getsjötorp. Enligt uppgift från Folkbladet så ska det på en skylt på platsen nämnas att den siste brukaren vid Sjönäs ska ha lämnat platsen 1948. Johan Anton Gunnar Berggren tog över arrendet på Getsjötorp efter Johan Åström 1915. Hans son Manne var den siste boende vid Simfallet där han kolade milor fram till 1937 då familjen avflyttade.

Ladugården vid Getsjötorp uppfördes 1937. (Källa 1)

Den siste brukaren vid Getsjötorp flyttade till Kvillinge 1950. (Källa 1)

Ägaren av Getsjötorp erbjöd mark för byggnation av en skola under tidigt 1900-tal då skolan vid Krokeks kyrka tjänat ut. Någon skola blev det dock aldrig av eftersom beslutet revs upp. (Kolmården - Del II, sid 120)

2000-tal: 2015 byggdes för Östgötaleden ett vindskydd vid Sjönäs.

SÄGNER Återberättat av en man som tillsammans med en kvinna stötte på mig vid Simfallet: Han berättar om Plockstenen dryga kilometern väster om Getsjön, ett litet stycke sydväst om Mosjön. Det hade berättats för honom att en gång i tiden hade en kvinna fått ett oönskat och utomäktenskapligt barn men hon ville behålla barnet. För att dölja det gömde hon barnet intill en stor sten och täckte över det med pinnar. Som jag tolkar det så var det ingen bra idé och slutade olyckligt för kvinnan. Mannen berättade att man hade hittat en mössa i närheten som man trodde hade varit kvinnans. Man trodde därför att hon hade tagit sitt eget liv. Än idag, berättar han, finns det dom som fortfarande lägger pinnar vid stenen till minne av denna kvinna.

ÖVRIGT Getsjötorp drivs idag som en frilufts- och lägergård som kan bokas av grupper. Det är tyvärr inte möjligt för enskilda individer.

Citat

(Här nedan följer ett par citat från Getsjötorps hemsidas webbsida om dess historia. Källa: www.getsjotorp.se/historia.html som hämtat det ur Finspång - Ett 1900-tal.

Utdrag ur samtal med Per Johan Åström år 1926

Förre torparen Per Johan Åström i Koltorp vid Getsjöns södra strand i Risinge nära östra gränsen visade sig vara en av de bästa meddelare, som jag* påträffat. Han föddes den 11 november 1842 i Sjönäs, en gård ett stycke norr ut, där hans fader Anders Gustaf Åström var fördräng. Denne fick sedan odla upp sig ett stycke mark halvannan km nordöst ut från Sjönäs uppe i skogen och byggde sig en stuga där. Stället kallades Åskogen, och Åström fick ha det skattefritt under tre år. Efter sin fader innehade vår meddelare P. J. Åström detta ställe under 18 år från omkring år 1868. Sedan arrenderade han Koltorpet under 28 år och har sedan haft sin bostad på kammaren därstädes samt lite andra förmåner. Han försörjer sig genom att göra korgar och såll samt har dessutom en hopsparade summa på banken att lita till, så att han och hans Karolina reda sig nog. Då Åström alltid bott i dessa mera undangömda skogstrakter har han ej fått sin föreställningsvärd så mycket uppblandad av intryck utifrån, vadan hans folkminnen ha så ursprunglig prägel och för orten säregna, som det är möjligt att påträffa. Han befanns hava ett utmärkt minne och klar tankegång. På ett mycket rättframt sätt besvarade han mina frågor och berättade vad han hört och sett. Kort sagt. Gubben Åström var en utmärkt god meddelare.

Om Koltorpet

Koltorpet eller Getsjötorp, som det också nämndes, skall enligt Åström vara satt i mantal och ej lydande under någon gård. Det skall från början vara utbrutet ur gården Bondesätters ägor såsom en uppröjning i skogen. Det skall ha varit ett spinnaretorp (boställe för spinnare) vid Rodga forna segelväveri. Men det är länge sen. Tillhörde Stjärnvik i Risinge, sedan kom det under Finspång och nu till Fiskeby bruk liksom stora delar av denna och angränsande socknar. En Nils Larsson var torpare här.

Majeldar

...

För en del år sedan brukade de även dra ihop ett bål på Finnholmen ute i Getsjön, och ungdomen dansade vid Sjönäs.

Julgran

Började vi ha här vid Koltorpet på 80-talet, men ute i socknen hade de förr. För ingången av stugorna sattes upp enbuskar, och enris ströddes på golven till jul.

Julmaten

Påris kallades svinmagen, som fylldes med gryn (korn) och brunstektes och kom på bordet julafton och juldagen. Lutfisk och vit gröt hörde till även i min ungdom samt hembryggt dricka.

Vid gården Sjönäs här norrut bakades till jul en s.k. juloxe, en lång kuse av limpebrö med två horn i en ände uppåt och utåt. Det var på 50- och 60-talen. Bonden var från Skedevi socken.

Visa

För omkring 40 år sedan hade de en visa om folket här på ställena vid Getsjön. Jag tror det var en Karl Johan Persson, som gjorde den visan. Däri stod bl.a.:

'Ve Sjönäs där börjer dä dages,

ve Kärtärpet säver (sover) di än

å Jytten han springer å jager,

å butbrorn han åker i fläng.'

Kärtärpet är lika med Koltorpet. 'Jytten' avser en skräddare som kallades Jytt (liten), som boddes vid Getnäs. Hette Adolf Karlsson. Han tog upp sig lite gammal åker på Finnholmen i Getsjön, där han hade lite sådd. 'Butbrorn' var den som bodde vid torpet Buttbro nordost om gården Sjönäs.

Sjöspaningar

2020-07-18 Det är med lite blandade känslor jag skriver om Getsjön, men det är inte Getsjöns fel, utan helt och hållet mitt eget. I skrivande stund har undertecknad dragit på sig värkande höfter, knän och fötter. Men mer om det senare.

Besökte Getsjön för första gången på lördagen för att reka lite grann och landade vid Getsjötorp som för dagen vimlade av schäfrar, en kennelklubb hade bokat stället. Efter en skumpig färd på kurviga grusvägar genom ingenmansland (om det nu finns något sånt men det kändes så) blir man rikligt belönad av synen av Getsjötorp och Getsjön intill. Tror knappt det är sant och får nästan gnugga mina ögon när jag låter blicken vandra från den knallröda ladugården, de små stugorna, de välskötta gräsplanerna, den lilla kapellbyggnaden. Tyvärr den enda gamla boplats som står kvar runt sjön, men desto finare. Från att ha varit utjord på 1800-talet till idag är en nästan svindlande tanke. Så mycket som hänt. Tittar in i lägerköket i ladugården som ska ha renoverats under 2020. Inne i ladugården finns en skylt som berättar att Getsjötorp klarar sig utan extern elleverantör. Det är till stora delar solkraftsdrivet men man har även en dieselgenerator. Man klarar sina behov av elförsörjning till vattenpump, inne- och utebelysning och bevakning av området. En infotavla berättar i detalj hur solkraften används vid Getsjötorp. Just denna lördag är gräsplättarna fyllda med ett 20-tal husvagnar. Och i närheten av varje husvang eller bil finns en eller flera hundar som denna helg ska gå i dressyrskola. Enligt uppgift ska Getsjötorp ha plats för drygt ett 40-tal boende inomhus. Man har också satt upp en skrift på en anslagstavla som berättar lite om platsens historia ända tillbaks till 1640-talet. Det vindskydd som finns närmast Getsjötorp kan bokas. Tyvärr finns ingen information om fiske i sjön annat än att Getsjötorp inte har fiskerätten. På området finns också en beachvolleybollplan, en fotbollsplan, en fin badplats med bastu. Lämnar Getsjötorp och går förbi fotbollsplanen där en schäfer motsträvigt stretar i sitt koppel.

Strax efter Getsjötorp, längs med den smala grusvägen, hittar jag det stora vindskyddet. Riktigt fint och ser ut att ha plats för säkert ett 10-tal gäster (Corona-avstånd inte inräknat). Badbryggan nedanför, mitt emot Sjönäse ö, är toppenfin med både bänk och badstege.

De senaste åren har det avverkats mycket runt sjön och det ser man spåren av längs med vägen mot det gamla Getsjö. Stora virkesupplag ligger längs med vägen. Sjönäse ö (halvön mitt emot) är också helt renrakad. Den var skogsbeklädd så sent som 2015. Går strandnära i obanad terräng mot platsen där Getsjö ska ha legat. På den gamla häradsekonomiska kartan kan jag se var det fanns åkermark. Platsen där Getsjö låg måste en gång i tiden varit en mycket vacker boplats där det låg på höjden ovanför sjön. Idag sticker det upp en buskig rest av trädgårdsväxterna där huset en gång låg. Hittar en film av Cat Carlzzon som vandrade samma väg på vintern. Han hittade däremot en hel del och kunde bland annat se den gamla husgrunden. Vänder tillbaka och genar över ett hygge. Det enda trevliga här är att hallonbuskarna tycks ha tagit en tillflyktsort hit.

2020-07-24 Börjar på nytt fast nu med full packning inklusive hängmatta och tillhörande utrustning för att sova ute. Efter Getsjö kommer man till en tvåvägskorsning på grusvägen. Vägen till höger tycks bara göra en cirkelrund lov och gå tillbaks till Getsjö. Vägen har det lite besynnerliga namnet Kalkdoserarvägen. Viker istället av till vänster och ser en skylt som talar om att en del av Östgötaleden går här. En man står hukad över dikesrenen och hans cykel står intill. Han inventerar för Länsstyrelsen den rödlistade Skogsklockan som har flera lokaler just här. Skogsklockan har enligt Wikipedia blivit allt mer sällsynt pga 'att bruket med utmarksbetning har upphört'. Mannen viker av österut och jag följer Östgötaleden ner mot Sjönäs där jag enligt flitigt googlande ska ha fått veta att här ska det ha anlagts vindskydd nån gång 2015-2016. Efter ett skogsbryn öppnar sig en cirka 1 hektar stor tomt och just här ska boplatsen Sjönäs ha legat. Några fräkenväxter och en stenhög gör sitt bästa för att dölja jordkällaren men lyckas inte helt. Framför det ska boningshuset ha legat och man kan se rester av det i form av en gammal grund. 50 meter väster om jordkällaren finns en större och mer välbevarad grund från den gamla ladugården. Som den bonde jag inte är kan jag för mitt liv inte föreställa mig hur det kan ha sett ut en gång. Du kan själv se grunden tydligt på Google Earth. Ska man tro den gamla häradsekonomiska kartan så Sjönäs ha haft cirka 5 hektar åkermark på tomten. Men förutom det även en hel del fuktträd och bärbuskar, vilket man kan se rester av än idag.

Kommer upp på krönet på tomten och möts av ett nytt och fräscht utedass. Brukar man låsa fast toarullar på utedass? Ja, det kanske finns dasspapperstjuvar i dessa tider. Nedanför ett tjockt bestånd av bärbuskar ser man tjärpapperstaket till vindskyddet invid sjön. Inne i vindskyddet ligger en liten trave med tidningar och lite mer oväntat en fotboll. Eldplatsen utgörs av en gammal lastbilsfälg som senare på kvällen testas och bedöms klart godkänd. På kartan ser jag en smal udde som sticker ut strax söder om vindskyddet. Hastar snabbt dit via en bärbuskinramad smal stig. En av buskarna visar gärna upp sig i all sin prakt. Klase på klase av rubinröda vinbär får mig att stanna till. Kan inte minnas när jag åt röda vinbär senast så jag mumsar på och gamla barndomsminnen väcks till liv.

Udden smalnar av och höjer sig ovanför sjön, kantad av en halvrundel av tallar och björkar. Det är ingen tvekan om att mitt hängmatteäventyr ska ha premiär just på denna plats. En gammal eldplats bekräftar vad jag redan insett, att det här är en mycket fin plats att invänta solens upp- och nedgångar på.

Lastar av mig det mesta av packningen och bestämmer mig för att följa Östgötaleden längs med sjön dom 500 metrarna till den norra spetsen. Denna del av leden får guldstjärna av mig. Helt underbar del av leden. Någon har hängt upp en gammal rostig hink på en tallkvist. Är det en bär- eller svamphink som begagnats av Sjönäsborna för länge sedan? Utifrån en holme hör jag en ensam fågel som entonigt upprepar sig med något blyga och lite oroliga toner. Dess röst hörs ända till sent inpå kvällen. Vänder tillbaks vid den porlande bäcken som leder dom 800 metrarna upp till sjön Uttringen.

Börjar med att bygga upp hängmatta med myggnätet och tarpen. Lite knep och knåp men klart enklare än att sätta upp tält. Lägger in liggunderlaget och fårskinnet och vänder tillbaks till vindskyddet i trygg förvissning om att jag kommer att sova gott denna natt. Medans jag gör upp eld tittar jag på hur kvällssolens penslar målar om en holme i ständigt nya nyanser av ljus och skuggor, som om den aldrig var nöjd med sin skapelse. Vid mörkrets inbrott stänger solen dörren till sin ateljé och täcker över holmen i ett svart skynke. Ljudet av barnröster rullar över sjön från Lövdalen. Några plums och skratt avslöjar vad man gör. Tar det jag förmodar är det obligatoriska kvällsdoppet. Zoomar in och ser en kille i blå badbyxor stå med korsade armar kvar på bryggan medans dom andra är i vattnet. Får en häftig flashback av mina år som sommarbarn i Småland och svinkalla bad sena sommarkvällar. Känner sympati med grabben som antagligen helst hade velat stanna hemma. Men till slut går han fram till badstegen och går försiktigt med ett steg i taget ned mot Getsjöns kalla vatten. Snyggt jobbat! Sagt med värme av en stor badkruka.

2020-07-25 Natten i hängmattan fungerade över förväntan bra. Lite kall om armarna men annars helt ok. Tar en stund att plocka ihop allt men på det hela taget enklare än med tält. Hur det skulle fungera i regn får jag väl testa nån gång. Vikten är inte heller mycket att prata om, bara 3,3 kg för hängmatta, myggnät, tarp, linor, tältpinnar, klämmor, liggunderlag och fårskinn. Solen tar lite tid på sig att hitta in mellan molnen men vid 9-tiden är det klar himmel. Inte den mest vältränade så jag känner av gårdagen men tänker ändå att eftersom jag börjar så tidigt så ska det nog gå bra. Vägen tillbaks till bäcken på norra sidan går raskt och enkelt. Först hade tanken varit att gå upp till Uttringen men jag överger det och fortsätter. Och här börjar prövningarna. Det är bara 600 meter mellan bäcken och Simfallet men det tar mig dryga halvtimmen ändå. Stiglös väg genom höga ormbunksbestånd. Att gå på led med full packning är helt ok men en helt annan femma i obanad terräng. Jag får vila var 200-300:e meter och hänga dom svettiga kläderna på tork och dricka vatten. Men skogen innan Simfallet är otroligt vacker. Kuperad tallskog full med mossa där solen bryter igenom i ljusa stråk som lägger sig på marken.

Väntar mig inte att hitta något kvar vid Simfallet men inväxt mellan några äppelträd och buskage så står det gamla skjulet kvar som fanns där vid fornminnesinventeringen 1979. Kvar i förrådet finns lite gamla redskap som såg, kvast och en gammal kartong med tvättmedlet SURF. Dörren till skjulet har växt fast men genom en glipa kan jag se en kaffepanna, en hushållsrulle, en hink, några gamla tallrikar i ett fallfärdigt skåp, en kamin och en säng. På tomten står också en gammal rostig såningsmaskin av märket NORDSTEN LIFT-O-MATIC. Har den använts vid Simfallet eller är den bara parkerad där? Ett par kommer gående genom skogen. Dom bär på ett par små påsar med kantareller. Mannen berättar för mig sägnen om Plockstenen dryga kilometern SNV om Simfallet. Googlar när jag kommer hem och visst, där på Wikipedia nämns den, men inte samma historia som mannen berättade för mig. Återger den som jag minns den under SÄGNER.

Efter en lång paus vid Simfallet ställer jag in gps:en på fågelvägen mot Lövdalen. Jo, eller hur, om man är fågel ja. Men en klumpeduns som mig får kryssa mellan tuvorna och läsa kartan fel och hamna i en mosse och gå tillbaks och börja om. Tar mig dryga timmen att klara av dom 700 metrarna till Lövdalen. Men vilken belöning att komma dit. En helt underbar badplats med brygga, stolar och bord. Hör säkert till sommarstugeområdet Lövdalens invånare, men inget kan stoppa mig, måste bada. Vid det här laget är jag rätt mör men inser inte att jag har det värsta kvar, vägen tillbaks till Getsjötorp. Det tar mig drygt fyra timmar tillbaks till Getsjötorp från Lövdalen. Den teoretiskt närmaste vägen tillbaks är bara 2 kilometer. Men min antika karta är lite otydlig på den punkten att hela den genaste vägen är effektivt avgränsad av en tjock mur med vass runt Getsjöån som går hela vägen från Getsjöns södra spets ner till Lämmetorps trädgårsodling vid sjön Käxten. Här börjar jag få ont om vatten men tack och lov fanns det vid trädgårdsodlingen. En för övrigt helt underbar plats men nu började jag bli lite orolig för vägen tillbaks. Ont i ben, höfter och fötter och det hade börjat blåsa upp kraftigt, skulle det komma regn? Och det började bli lite sent! Och bara två vidriga makrillburkar från City Gross kvar! Tittar desperat på min antika karta för ledtrådar om genvägar men icke. Går i riktning mot Getbron och stöter äntligen på folk som jag kan fråga. Jag blir efter trevligt samtal om Käxten (eller Tjäxten som man säger i området) blir jag visad till en fin slinga som leder till Getsjötorp. En dryg (med betoning på dryg) kilometer att gå. Smörjmedlet i höfter och knän börjar tryta. Hade inte orkat mycket längre än så. Och det känns än idag två dar senare.

Kavar mig fram över Getsjötorps gräsmatta framför ladugården som en gammal sköldpadda. Klockan närmar sig 18 och jag har hållit på sen klockan 9. Och det för en sjö med bara 7 kilometers strandlinje. Men självklart var det värt det. Getsjöområdet har både stort historiskt värde och har många vackra platser att visa upp.