Sjödetektivens hemsida

I ÖSTERGÖTLAND


Mailikon   Youtubeikon   Instagramikon

  

Sjönyckeln är till för att du ska få lite grundfakta om sjöar. Dels hur dessa blivit till och vilka typer som finns.
Tanken är också att du själv ska kunna se på en sjö och kunna få en hum om sjöns näringshalt och geologiska historia.


Stort tack till
Professor em Karna Lidmar-Bergström
vid Department of Physical Geography and Quaternary Geology på Stockholms Universitet.
för beskrivningen av sjöars uppkomst och grundtyper
Ett minst lika stort tack går till
Jourhavande Geolog Åke Johansson
vid Naturhistoriska Riksmuseet,
som snabbt ryckte ut när jag hade akuta geologiska besvär :)
Utan deras hjälp hade aldrig denna text kunnat kommit till.

Inledning

Problemet med sjöar och indelning i typer beror på att dessa inte har en genetik, som levande organismer. Från mitt lekmannaperspektiv antar jag att det här är ett av geologins grundproblem. Att härleda geologiska händelsers början och beskriva hur alla dessa skeden i vår jords historia ter sig idag, i alla dess blandformer. Jag hade inte den blekaste aning om svaret på frågan "hur blir en sjö till" när jag började med det här. Varför finns det så mycket vatten i vårt land? Varför finns vattnet där det finns? För dom flesta av oss så är en sjö en sjö, inget mer med det. Men jag ville veta mer om vad en sjö är och hur den blir till. Texten Sjöars födelse, liv och död samt olika typer av sjöar är resultatet av ovärderlig hjälp jag fått av professionella geologer. En förutsättning för att en sjö ska finnas är ju att det finns en behållare i terrängen för vattnet. Uppkomsten av dessa sjöbehållare är geologiska.

I texten kan du få en förståelse för sjöarnas uppkomst som jag är säker på kommer att berika dina sjöbesök, som dom har gjort mina. Och skulle du också (som jag fick) få akuta geologiska problem så hör i så fall av dig till Jourhavande Geolog.

Bifogar också en illustration över de geologiska tidsåldrarnas namn då dessa nämns i texten.
Vill du ha en ännu mer högupplöst geologisk tidsindelning så kan du besöka International Chronostratographic Chart.

Geologisk tidsskala

Geologisk tidsskala
Med tillstånd av Jan Wiklund, författare till Geografi 1, Capensis


Tidsperspektiv

I Vägvisare till naturen av Jan Måreby utgiven 1993 finns ett avsnitt som väl illustrerar dom geologiska tidsperspektiven, och i förlängningen våra nuvarande sjöars ålder:

En nyckel till förståelsen av de geologiska förloppen är att kunna lämna det mänskliga perspektivet på tillvaron. Ta det här med tiden. Tiden är nog det mest centrala i geologin. Böcker om geologi brukar ta sin avstamp vid jordens födelse, en naturlig startpunkt. Jorden, solen och de övriga planeterna i solsystemet anses ha bildats för cirka 4 600 miljoner år sedan.

Hur länge sedan är nu detta? 4 600 miljoner år är lätt att säga men svårare att föreställa sig. Ett bra och ofta använt grepp för att åskådliggöra tidsperspektivet är att likna jordens ålder vid ett dygn. Jorden föds ur ett gas- och stoftmoln när dygnet börjar.

Först klockan 13.30 börjar den Svekokarelska bergskedjeveckningen och fortgår ungefär en och en halv timme.

Halv nio på kvällen har bergskedjan eroderat ner. Vi har det prekambriska peneplanet.

Ungefär klockan 21 bildas den kambriska sandstenen i Svärtinge.

En halv timme senare finns det bevis för de första landväxterna.

Kring 22.30 sker de stora förkastningarna i berggrunden.

Vid en sådan här jämförelse motsvarar en sekund av dygnet ungefär 50 000 år. I det perspektivet är vår egen art bara ett par sekunder gammal. När en sekund återstår av dygnet, av jordens historia, breder den senaste inlandsisen ut sig över Norrköping. Först 1/5 sekund före midnatt, nutiden, drar den sig tillbaka och lämnar åter plats för djur och växter.

... och lämnar även plats för våra sjöar i den form och storlek vi idag ser dom. För efter sista nedisningen skedde också en dramatisk landhöjning som formade landskapet och dom fördjupningar där sjöarna nu finns.

Frågan är vad som händer när det gått en sekund till ...

Näringshalt

Näringshalten i sjöar mäts ofta i mängden fosfor, i picogram/l.

Nedan följer den vanliga klassificeringen av sjöar utifrån näringshalt från eutrof (hög fosforhalt = näringsrik) till ultra-oligotrof (låg fosforhalt = extremt näringsfattig).

  • eutrofa: näringsrika sjöar. Signalement:

    • stora och flacka tillrinningsområden
    • grunda och vegetationsrika
    • har ett grumligt, gulfärgat vatten
    • kantas av breda och täta, högvuxna vassar
    • vanlig flora: bladvass, säv, bredkaveldun, jättegröe
    • algblomningar inträffar under varma och stilla sommardagar
  • mesotrofa: måttligt näringsrika sjöar. Signalement:

    • omges ofta av hed- eller myrmark
  • oligotrofa: näringsfattiga sjöar. Signalement:

    • ligger vanligen på sandig mark i trakter utan intensivt jordbruk
    • glesa bestånd av vass
    • kallas också Lobeliasjöar eftersom där ofta växer notblomster (Lobelia dortmanna)
    • sparsam strandvegetation
    • ofta omgivna av barrskog
    • klart vatten
  • dystrofa (en typ av oligotrof sjö): näringsfattiga sjöar. Signalement:

    • innehåller mängder av humuspartiklar som färgar sjön allt från brunröd till svagt gulbrun
    • begränsat siktdjup, ofta bara 1 meter
  • ultra-oligotrofa: extremt näringsfattiga sjöar. Signalement:

    • stort siktdjup, +10 meter

Sjöars födelse, liv och död samt olika typer av sjöar

Sverige – ett sjörikt land

Sjöar föds där det skapats sänkor i terrängen, antingen i jordtäcket eller i den underliggande berggrundsytan. Sjöarnas påfyllning sker från nederbörd, tillrinnande vattendrag samt omgivande mark och grundvatten. Sjöns lägsta punkt avgör hur högt vattenståndet i sjön blir. Vid denna punkt finns normalt sjöns utlopp. En sjö kan också uppfattas som ett område där markens grundvattennivå når upp till markytan, och i enstaka fall (sjöar utan synligt utlopp) kan sjöns vattennivå variera beroende på grundvattennivån i omgivande mark.

Sverige är ett sjörikt land, även om det exakta antalet sjöar i Sverige inte går att fastställa. Dels beroende på definitionen av vad en sjö är och att antalet småsjöar hela tiden varierar beroende på en mängd faktorer. Enligt SMHI:s räkning rör det sig idag om 95700 sjöar större än 1 hektar (100 x 100 m). Dessa sjöar finns i Sjöregistret. Men tar man med småsjöarna under 1 hektar också så får man lägga till några hundratusen.

Sveriges sjörikedom kan i mångt och mycket hänföras till två olika geologiska faktorer. Å ena sidan har Sverige till stor del en mycket gammal kristallin berggrund (”urberget” i dagligt tal) dominerad av hårda bergarter som gnejs och granit, och genomsatt av talrika sprickzoner. Till skillnad från i områden med horisontellt avlagrade och relativt mjuka sedimentära bergarter har denna berggrund en ofta mycket oregelbunden överyta, med talrika svackor och sänkor där sjöar kan bildas. Å andra sidan är många mindre terrängformer mycket unga, bildade i det lösa jordtäcket i slutskedet av den senaste nedisningen för ca 10 000 år sedan. Moränmaterial och åsar avsatta vid inlandsisens avsmältning dämmer upp många mindre sjöar, samtidigt som inlandsisar och glaciärer hjälpt till att gröpa ur sänkor och dalgångar som blivit till vattenfyllda sjöar. Många av dessa sjöar kommer att försvinna efter hand, i synnerhet mindre sjöar, genom att de fylls med lera, torv och andra sjösediment. Gradvis kommer alltså vårt land att bli allt sjöfattigare.

I sin nuvarande form har alla våra sjöar bildats efter det att inlandsisen lämnade Sverige, eller, när det gäller sjöar belägna under den s.k. Högsta Kustlinjen, när landhöjningen gjorde att havet drog sig tillbaka från området och vikar och fjärdar avsnördes och höjdes som insjöar över havsytans nivå. Större sjöar och sjösystem belägna i större sänkor i själva berggrunden har dock förmodligen haft föregångare på ungefär samma plats under tidigare mellanistider och kanske ännu längre tillbaka i tiden.

Förekomsten av sjöar i Sverige beror till stor del på vilken typ av berggrundsyta som finns i området, och som glacialerosionen sedan verkat på. Här kan tre huvudtyper urskiljas:

  • slät berggrundsyta bestående av sedimentära lagrade bergarter som kalkstenar, sandstenar etc.
  • en kuperad urbergsyta med vittrade sprickor
  • en slät urbergsyta

Till detta kommer fördelningen av de kvartära avlagringarna, d.v.s det lösa jordtäcket.

Urbergets landskapstyper

Urberget består till sin huvuddel av gamla (mellan 1 och 2 miljarder år gamla), hårda bergarter som gnejs och granit. Detta urberg är sprickgenomsatt. Under vissa tider har urberget varit täckt av sedimentära bergarter (sandsten, kalksten etc.), som skyddat det från vittring och erosion, medan det varit exponerat under andra. På några ställen finns riktigt gamla sedimentbergarter (lika gamla som andra delar av urberget) kvar i nedsänkta områden. Innan det kambriska havet spred sig över den svenska urbergsytan för ungefär 540 miljoner år sedan var den nederoderad till ett peneplan (nästan plan yta), det subkambriska peneplanet (sub = under). I vissa delar av landet avtäcktes det sent från sitt kambriska täcke. Där det subkambriska peneplanet är välbevarat, är inte sprickorna exploaterade av vittring och urbergsytan är relativt sjöfattig som i t.ex. Möre i sydöstra Småland, norra Uppland (de sammanhängande ytorna på berggrundsblock avgränsade av större sprickzoner), området söder om förkastningarna mellan Boren och Bråviken i Östergötland och områdena kring södra Vänern. Förkastningar (vertikala förskjutningar) i det subkambriska peneplanet har gett upphov till mårdarna i Mellansverige som t.ex. Mälarmården, Kolmården, Käglan, Kilsbergen och dessa avgränsar en hel del sjöar. Åldern på förkastningarna är svår att fastställa. De har bildats någon gång efter silurtiden (som slutade för 416 miljoner år sedan), eftersom det subkambriska peneplanet fortfarande på sina ställen överlagras av kambrium, ordovicium och silur. De sjöar som ligger i gamla förkastningssänkor har uppstått genom att det mer lätteroderade täckberget delvis har eroderats bort i de nedförkastade sänkorna.

Bråviken sedd från Oskarshäll.

Bråviken sedd från Oskarshäll. En minnesplats från 1856 tillägnad Oscar I. Plaketten visar en karta över Bråviken.
Här står man vid en förkastningsbrant i det subkambriska peneplanet, som breder ut sig nedanför.


I stora delar av landet har det subkambriska peneplanet höjts upp genom vertikala rörelser i jordskorpan och frilagts från sitt sedimenttäcke redan tidigare (redan under jordens medeltid, mesozoikum, för 251 till 65 miljoner år sedan). Vittring och erosion har sedan jobbat sig vidare nedåt, i första hand längs sprickzoner där berget är uppkrossat, så att dessa nu bildar smala sprickdalar i ett s.k. sprickdalslandskap, i bl.a. Blekinge och Bohuslän. Går erosionen vidare vidgas sprickdalarna medan höjdpartierna reduceras till isolerade bergkullar, s.k. bergkullterräng. Bergkullterräng förekommer i nordöstra Skåne, Halland, Värmland, södra Dalarna, västra Västmanland och södra Norrland. Sprickdalar kan också ha uppkommit senare med hjälp av en yngre grusvittring och efterföljande erosion längs sprickorna. I det senare fallet är ofta det subkambriska peneplanet kvar som flacka höjdpartier mellan dalarna. Sådana sprickdalslandskap karakteriserar stora delar av Sörmland och Östergötland.

Unga plana ytor (kanske bildade för 3 – 10 miljoner år sedan) förekommer dels i sydvästra Småland (Sydsmåländska peneplanet) och dels i Lappland. De är karakteriserade av slätter med enstaka restberg och förekomster av grusvittring. De har utbildats medan bergkullterrängen och äldre delar av sprickdalslandskapen fortfarande var skyddade av mesozoiska och/eller yngre täcken av sedimentbergarter.

Inlandsisens avsmältning

En större nedisning av Skandinavien började för 115 000 år sedan. För 20 000 år sedan nådde den sitt maximum och då var hela Skandinavien under is. Isens tjockaste parti var då 3 km.

Isens största utbredning i Nordeuropa för cirka 20 000 år sedan.

Isens största utbredning i Nordeuropa för cirka 20000 år sedan.


Därefter började istäcket långsamt smälta. Södra Skåne blev isfritt för ca 13 500 år sedan. För mellan 11 000 och 10 300 år sedan, när isfronten gick genom Väster- och Östergötland, kom en köldperiod som fick avsmältningen att stanna upp. Sedan tog avsmältningen ny fart, och för omkring 8 500 år sedan var sannolikt större delen av vårt land isfritt. Under denna avsmältningstid var det stora och dramatiska is- och vattenrörelser. Detta ledde till en upprensning av sprickzoner och erosion av kvarvarande vittringmaterial, förändring i vissa dräneringsvägar, speciellt djupgående glacialerosion i trånga dalar men också till dämning med hjälp av lösmaterial i vissa lägen.

Sjötyper i Sverige

Sprickdalssjöar

Våra flesta sjöar ligger i utrensade sprickdalsbäcken. Bra exempel på sprickdalssjöar i dalar med grusvittring i det subkambriska peneplanet är Sommen och Åsunden. Sörmlands sjöar är typiska sprickdalssjöar. I det Sydsmåländska peneplanets utkanter ligger det ofta sjöar i utrensade sprickzoner, som t.ex. Helgasjön. Bergkullterrängens sjöar ligger också i utvittrade sprickzoner. Hit hör de flesta sjöarna i nordöstra Skåne, Värmland, Dalarna, västra Västmanland och södra Norrland. Ibland kan man följa en sprickdal en lång sträcka på kartan, från en havsvik via flera olika avlånga sjöar och mellanliggande dalgångar inåt i landet. Har en sjö vikar och flikar åt olika håll beror det ofta på att man har två (eller flera) korsande spricksystem i berggrunden.

Sjön Sommen

Sjön Sommen sedd i Google Earth.


Småsjöar

Mindre tjärnar och sjöar är ofta belägna i mindre sänkor i jordtäcket, kanske uppdämda av någon moränvall (ändmorän) eller mindre berggrundströskel. En speciell typ utgör de småsjöar som är resultat av att ett strandat isberg eller avsnörd rest av inlandsisen bäddats in i morän eller rullstensgrus och sedan smält bort, efterlämnande ett hål i marken som fyllts med vatten. Men många småsjöar i mer kuperade områden med klippiga stränder ligger i sänkor i själva berggrundsytan.

Sjön Gransjön

Gransjön - En typisk småsjö i en sänka.


Dämda sjöar

Många sjöar är dämda av lösmaterial från istiden. Ett exempel är Lygnern i norra Halland.

Sjön Lygnern

Sjön Lygnern.
By Gaisjonke (Own work) [CC-BY-3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by/3.0)], via Wikimedia Commons


Slättsjöar

Vidsträckta men grunda sjöar i slättområden ligger i flacka sänkor i terrängen (jordtäcket eller underliggande berggrund). Exempel från Gotland är Tingsträde träsk och från Östergötland Tåkern. Hit kan kanske också räknas de andra östgötska sjöarna (Boren, Roxen, Glan) eftersom de delvis är underlagrade av sedimentära bergarter, även om de avgränsas i norr av förkastningar.

Förkastningssjöar

Boren, Roxen och Glan ligger i direkt anslutning till förkastningar i det subkambriska peneplanet. Andra sjöar som ligger i förkastningsbäcken i det subkambriska peneplanet är Mjörn och Anten i Västergötland. Mälaren och Hjälmaren har utbildats längs nedförkastade partier av det subkambriska peneplanet med mårdarna som tydlig avgränsning i söder.

Vänern ligger i en skålformig insjunkning (tektonisk insänkning) av det subkambriska peneplanet. Bottenytan genomkorsas av en längre N-S-förkastning, som ger upphov till Värmlandsnäs och udden norr om Lidköping med Kållandsö längst ut. Vänerns djupaste delar ligger öster om denna förkastning. Glafsfjordens sydvästra avgränsning är också en förkastning i relation till det subkambriska peneplanet.

Vättern är en gammal asymmetrisk gravsänka sedan senproterozoisk tid, dvs gravsänkan är c:a 800 miljoner år gammal. Troligen har de senproterozoiska Visingsösedimenten överlagrats av yngre kambrosilur. Dagens sjö, som andra sjöar i förkastningsbäcken, är ett resultat av erosionen av det lätteroderade täckberget, som sänkan är fylld med. Möjligen kan unga förkastningsrörelser spelat en roll. P.g.a. den pågående landhöjningen sker en stjälpning mot söder med en svag höjning av Vätterns vattenyta här som resultat. Sjön Skagern i Tiveden ligger i ett annat nedförkastat bäcken med senproterozoiska sedimentrester. Svegsjön i Härjedalen avgränsas i söder av en förkastning, som definieras i relation till ännu äldre proterozoiska sediment.

Lunnsjön - En sjö i Kvillingeförkastningen.

Lunnsjön - en typisk långsmal sprickdalssjö.


Sjöar längs fjällkedjan

De långsträckta stora sjöarna längs fjällkedjans östra kant är, liksom de norska fjordarna, resultatet av erosion från glaciärer längs med fjällkedjans dalgångar. Här har djuperosionen varit speciellt kraftig och här ligger Sveriges djupaste sjöar (djupast är Hornavan med 228 m).

Sjöar bildade genom vittring och glacial erosion av meteoritkratrar

Slutligen finns det en handfull sjöar som fyller sänkor, som är ett resultat av vittring och erosion (senast glacialerosion) av tidigare meteoritnedslag (flera inträffade under ordovicium för mer än 400 miljoner år sedan). Störst och mest känd är Siljansringen, med sjöarna Siljan, Orsasjön, Oresjön och Skattungen. Vidare finns Mien i sydligaste Småland, Dellen i Hälsingland, Locknesjön i Jämtland liksom även fjärden Tvären i den sörmländska skärgården. Hit hör också Hummeln i östra Småland. Det är alltså inte meteoriterna som har skapat sjöarna, utan de har skapat strukturerna. Dessa har sedan i sin tur vittrat och eroderats och till sist rensats ut av istidens glacialerosion.

Siljansringens sjöar

Siljansringens sjöar. Den 4 km stora meteoriten skapade en kratercirkel med mer än 5 mil i diameter.


Antropogena sjöar

Det finns också sjöar som är skapade genom mänsklig aktivitet. Dammar för magasinering av vatten började byggas redan på 1500-talet. I början för gruvdrift och senare för sågar, kvarnar och flottning. Stora markytor har senare dämts över för de vattenmagasin kraftindustrin behöver. Exempel är Håckrenmagasinet i Jämtland och Suorvadammen i Lappland. I Skåne och Halland har man ofta kalkat jorden med s.k. märgel, dvs, kalkhaltiga sediment. Dessa har grävts upp och är orsaken till de många vattenfyllda märgelgravarna.