Sjödetektiven i Östergötland

Grunddata

Kommun: Söderköping
Sjöid: 648785-152590
Yta (km^2): 0,0704
Strandlinje (km): 1,06
Höjd (m): 48,1

Google Earth-filer

Plats i Google Earth	Waypoints i Google Earth

Sjöspaningar

2017-07-26 Lillsjön är bland dom mest otillgängliga sjöar jag försökt besöka i Östergötland. Den är också den sjö i Söderköpings kommun som är närmast Norrköping, varför jag valde den. Men den är inboxad av våtmarker och privat mark. På norra sidan möts man av enorma hjorthägn som hör till Johannesdal Viltgård. Jag åker in västerut från E22:an mot Tingstad, Bygget, Johannesdal, Hjulmakartorp och Dåntorp. Hägnen börjar redan 1 km innan man kommer fram till Lillsjön. Men vilken syn. Enorma hjortflockar vandrar på dom stora markerna på ett sätt som på vilken savann som helst. Gården finns omnämnd på Livsmedelsverket där det står att Johannesdal Viltgård har frilevande vilda hov- och klövdjur. Jag glömmer helt bort varför jag är här och bara står och gapar inför synen av hjortarna. Så vackra djur med sina vitprickiga och cremefärgade kroppar. Vissa står tillsammans i grupper med huvudena i gräset medans andra grupper sakta vandrar in och ut mellan öppningar mellan hägnen. Självklart hör dom mig knastra omkring på grusvägen. Så länge som jag rör mig så står dom stilla och tittar åt mitt håll men så fort jag stannar så lubbar dom iväg. Jag kommer till en grind där låsbygeln är öppen, men den ser ut att kunna stängas igen med ett lätt tryck. Innanför grinden är man inne i ett av hägnen och en smal asfalterad väg fortsätter slingrande in på ägorna. Jag luskar reda på ägaren och gör ett försök att ringa men får inget svar. Vänder tillbaks och bestämmer mig för att försöka nå Lillsjön från andra sidan, efter ett besök till Storsjön 600 m SÖ om Lillsjön.

Efter en paus i Lillsjöletandet gör jag ett besök till Storsjön, klättrandes över en brant ås full av mindre härliga kvistar efter avverkning. Storsjön belönar mig dock med en underbar liten badplats.

Åker sen tillbaks till E22:an och svänger av väg 801 och sen in vid Vänneberga. Stannar bilen och promenerar på en vacker liten grusväg upp så att jag kommer mitt emot Lillsjön på dess södra sida. Möter både skyltar som varnar för vildsvin, smågrodor som vill passera vägen och slumriga kopparödlor på vägen och runt omkring mig hörs skogsfåglarna. Går in i skogen och har 300 meter ner till Lillsjön, men höjdskillnaden är 30 meter och slänten är relativt nyavverkad och mycket besvärlig. Men jag kan nu i alla fall se Lillsjön. Ett Shangri La i sin isolering. Min belöning brukar alltid vara att komma fram till en sjö, men jag får inse att det går inte den här gången. Våtmarken på södra sidan hindrar mig. Tittar i min gps och på en karta och ser en sista chans någon annan dag, nämligen att åka in till den fantasieggande lilla platsen Valhall på västra sidan av Lillsjön. En liten fastighet i slutet av en 1 km lång väg ut i ingenstans. Och därifrån är det 500 m till Lillsjön. Från min plats på södra sidan så ser norra sidan mer tillgänglig ut och hindras inte av någon våtmark. Jag är definitivt inte färdig med Lillsjön. Bara tanken att ta mig via platsen Valhall är mycket lockande.

2017-07-30 Kan inte släppa Lillsjön och zoomar in så mycket det går på Google Earth och ser att det vid Loddbyvägen ska finnas en spikrak väg norrut. Det visar sig att detta är den enda framkomliga vägen till Lillsjön. En äldre man som stökar runt i buskagen nedanför bommen tittar upp när jag parkerar bilen. Han kommer fram till mig och visar sig vara en vildhallonplockande ryss som bor i trakten. Han frågar mig om jag tror att det är farligt att plocka hallon som växer alldeles intill vägen. Själv skulle tanken aldrig fallit mig in då Loddbyvägen är en sällsynt trafikerad grusväg. Jag säger att det tror jag absolut inte. Jag hoppas han inte blev förgiftad. Efter ett tag ser jag mängden vildhallonbuskar och sparar genast en bär-waypoint. Jag plockar upp min kamera och mannen säger, - I ryssland kallar vi fotografering för 'tyst jakt'. Vi skiljs åt och jag går mot bommen och ser till horisonten en grusvägskorridor genom skogen. 'Vad finns det där i änden av vägen?', tänker jag. Jag kanske går igång på dom här trygga äventyren, att gå till det för mig okända målet. Och synen av den här vägen och tanken på att det vid slutet finns en plats kallad Valhall, får min adrenalinhalt att öka avsevärt.

Vägen som i början är körbar blir snart okörbar, om man nu inte kör med skogstraktor, vilket man har gjort. Vägen kantas av travar av barrmassaved. Vägen går över en våtmark. Det ser ut som att skogstraktorn haft vissa bekymmer just här eftersom den tycks ha sjunkit djupt i mossen och bildat djupa spår och sår i mossen.

Vandrar sen uppför en slänt efter en ganska besvärlig väg genom ett föryngringsområde till ett fornminnesmärkt gränsmärke. Enligt RAÄ ska det vara en 2-4 m bred stenläggning som skulle sträcka sig över hällarna ca 40 meter. Det enda jag hittar är ett röse vid platsen för RAÄ:s gps-koordinater. Den fortsatta vägen ner till sjön är minst lika bökig. Trots de ynka 20 metrarnas höjdskillnad så känns det som bra mycket mer. Svettas ymnigt när jag äntligen når Lillsjöns strandkant. Av den dryga kilometerns strandlinje är det här den enda tillgängliga platsen som sträcker sig cirka 240 meter tills man når badhuset på privat tomt. Det är sällsynt att en så är så pass svårbesökt. Det känns som att ägaren ansträngt sig till det yttersta för att hålla den ovälkomne besökaren på avstånd. Med hyggen, hägn, varningsskyltar och de mer naturliga våtmarkshindren. Lite synd kan jag tycka med tanke på den lilla fina sjön.

Bilder

Är det Kon-Tiki? Nej bara en gammal flotte vid Lillsjön.

Ja vi ser dig nog. Hjortarna på Johannesdal Viltgård.

Det finns en hel del skräckinjagande skyltar runt Lillsjön. Det här är bara en av dom.

En av många kopparödlor på grusvägen på södra sidan av Lillsjön.

Utsikt mot berget där Vagnsmossen fornborg ligger.

Den fornminnesmärkta gränsmarkeringen nordväst om sjön.

SIDAN UPPDATERAD: 20230712