I ÖSTERGÖTLAND
Jerry som bott vid Hjälmarsö i många år berättar:
Vi fick huset i vår ägo genom att svärfar hade det som sommarställe men han utnyttjade det inte mer än att kompisgänget åkte dit någon helg ibland och bastade i bastun nere vid sjön.
Det som vi fastnade för förutom att det ligger så vackert vid sjön är friden och tystnaden där. Man befinner sig långt från någon större trafikerad väg. När man släckte lyset var det becksvart och en tystnad som jag aldrig upplevt tidigare.
Huset hade ingen el eller vatten och avlopp när vi flyttade in. Det var dessutom väldigt dåligt isolerat och golvbrädorna hade stora glipor med kalldrag som följd. Det gamla sågspånet hade med tiden sjunkit ihop och lämnat efter sig en luftspalt till brädorna.
Vi renoverade själva huset och grävde för hand in vatten från brunnen. Bröt upp golven, grävde ur, isolerade med lecakulor upp till trossbotten som isolerades med vanlig isolering. Huset har ingen torpargrund utan timmerstockarna ligger direkt på den torra sanden, det har funkat i 100 år så det funkar säkert 100 till.
Vi bodde utan el och rinnande vatten i ett år (2005), sommaren gick bra. Det var bara att bada i sjön. Vintern var värre. En kall vinter var det -20 grader. Vattenpumpen, en handpump frös så vi kunde inte kunde pumpa vatten ur brunnen. Den fick vi montera bort och bära in hela härligheten i huset och tina upp.
2006 i december fick vi barnen, tvillingar. Veckan före förlossningen blev badrummet klart och vattnet blev inkopplat och klart. Elen hade vi fått tidigare.
Det har renoverats och byggts till några nya byggnader under tiden vi bodde där. Garaget och en redskapsbod. Den vedeldade bastun nere vid sjön byggde svärfar i början av 2000.
Mycket intressanta föremål hittade vi under renoveringen, en barnsko, lager med tidningspapper tapetserat på timmerväggarna, gamla knivar och verktyg och porslin fanns under golv och i det lilla källarutrymmet.
Mittemot infarten till Hjälmarsö finns det en halvt igenvuxen väg upp i skogen. Om man går in där så är det en liten glänta där. Där hade de förr en ladugård och uthus som man kan se rester av i marken. En hel del bråte finns i jorden och en del ligger i dagen. Kanske man kan göra några gamla fynd där?
En riktigt imponerande mäktig gran står majestätiskt där och vakar över platsen.
I huset hade vi några gamla fototavlor som visar hur det såg ut på 50-60 talet, det var ängsmark längs med hela sjön på den sidan huset ligger och vägen. Om man går i barrskogen vid garaget så ser man tydligt att det är odlad skog på åkermark.
Går man in på grusvägen till stenbrottet kommer man först till en stor plan där östgötaleden går in. Ett stycke in där till höger om leden finns det en stor grop som det ligger massa skräp i. Den gropen är stensatt på väggarna så det ser ut som det har stått ett hus där och att det bara är källaren kvar. Tror dock att det är någon militärt bunker de haft då de hade övningar i skogen här. Man kan se spår av skyttevärn om man går upp på höjden.
Numera är dessa skogar populära att orientera i och det har hållits några större tävlingar här. Och då vid denna plan.
Fortsätter man på vägen kommer man till stenbrottet där de numera har vildsvinsjakt från en gammal husvagn på en höjd. Värt ett besök att titta på de väldiga blocken som står kvar där.
***************************
Ur Norrköpings tidningar 2013-10-19 (Källa 2):
1971 tog det slut. En 43-årig Ivar fick arbete på Göinge stenförädling på Vikbolandet och ställdes inför sitt livs utmaning. ”Hittar du röd granit i Kolmården ska vi ordna tillstånd så att du får bryta den”.
Ivar gav sig till skogs med en kobra, en bärbar bensindriven borrmaskin. Vid Hjälmarsö låg den och väntade, den röda graniten. Den dag när 70 block granit lastades ombord på en båt i Norrköpings hamn, med destination Portugal för att sedan fraktas över Atlanten, det var en mäktig dag för stenhuggare Svensson.
– Det är det största jag har gjort i mitt liv.
– Jag var inne i hamnen när de lastade ombord och kaptenen lovade mig att han skulle tuta när han passerade Svinsta skär. Då stod jag uppe på höjden vid Marmorbruket och när jag hörde signalen, då grät jag.
SIDAN UPPDATERAD: 20210215